Att bli utesluten!

Jag har under mina grubblerier de senaste dagarna... (vilket dåligt tilfälle för existensiella bekymmer!!) fått upp mindre roliga saker ur mitt förflutna bl a ett minne som jag tryckt ned sen jag var yngre!

Jag var med i ett gäng som över ett sommarlov bara uteslöt mig... jag minns att jag fick hänga efter dem som en hund för jag hade ju inga andra att vara med.... så jävla patetiskt egentligen.

Så jag inser att jag inte skall ta vänskap för given för ett tu tre så händer det igen. Det är lätt att bara sluta höra av sig, det vet jag själv. Måste bli bättre på det jag med.

Sitter och grinar för mig själv när jag tänker på allt detta, jag ÄR patetisk... och NEJ jag tänker inte ta upp detta med någon... fixar jag det här så gör jag det, annars så gör jag det inte.

Varför händer detta mig nu varför dessa tankar och funderingar och varför känns det så lockande att fortsätta tänka i de banor jag gör. På nätterna är det mest tankar, jag sover inte så bra även de stunder lilla liten sover. Jag ligger på spänn hela tiden och huvudet stänger aldrig av.

Kanske bättre jag gör mina julgöromål och får nått annat att tänka på för en liten stund.

The deed is done!

Sitter på sjukhuset i Gävle och uppdaterar, ja varför inte nu när jag blev påmind om det :o) Nu har jag ju all tid i världen för ack så tråkigt det är här....
Jag åkte ner den 1 juli och skulle vara på kirurgslussen kl 9.00. Jag tog sjukresebussen och var nere 10 min före 9.00. Jag kom in och hann inte sätta mig och vänta förrän de visade mig till en sjukhussäng, jag fick de obligatoriska fula kläderna på mig och hann på toaletten sen kom kirurgen och ritade på mig och så väntade jag i 10 min innan de körde ned mig på operation. NU skulle det verkligen bli av, en trevlig narkossköterksa kom och presenterade sig och körde in mig på salen, upp på den smaaala britsen som jag faktiskt får plats på numer. De satte kanyler och vi pratade om lite ditt och datt ang operationen. Fick rådet av operationssköterskan att köpa kirurgtejp och teja ärren varje dag så skulle de bli fina.
Sen fick jag syrgas och sömnmedel, jag sa hejdå när det började snurra till å så vaknade jag inte förrän de körde in mig på UVA, fick medicin mot smärtan och lite syrgas. Men jag fick inte sova för den där jäkla apparaten som håller koll på antal andetag man tar bara tutade på mig hela tiden. Till slut tog de bort syrgasen och sen den maskinen tack å lov. Men nu kunde jag ju inte sova ändå fastän jag var trött. Kirurgen Jerker kom till mig och sa att allt gått bra men att de hittat ett bråck som han måste laga med ett nät. Jag hann sticka in en fråga om hur mycket han hade tagit bort och det var 2,5 kilo skinn/fett. Sen gick han och jag frågade lite efter vatten... sist fick jag ju inte dricka nått men det var OK denna gång... mmm så gott... kändes att man haft en tub i halsen. Jag ringde till min sambo och sa att jag mådde utmärkt och att allt gått bra.
Sen började jag undra om det inte var dags att åka på avdelningen för nu passade jag inte in på UVA alldelens för frisk för det... Japp upp på avdelningen, jag fick lite mer smärtis och det var det enda jag bett om på hela tiden här. Jag hade fått två drän och fick veta att när det kommer mindre än 50ml så kunde man ta bort dem.
Kvällen kom och jag fick middag, fick endast ned 10 bitar för jag reagerade på narkosmedlet av nån anledning. Jag mådde superilla men det kommer ju så klart inget eftersom jag inte kan spy.
Men annars mådde jag utmärkt, hade/har inget ont men det svider ju i såren såklart.
På natten behövde jag gå på toaletten och fick hjälp dit men jag sa att jag klarar mig nu.... men det gjorde jag ju inte, hann bara göra ifrån mig och resa mig och få på mig kläder förrän det välbekanta snurrandet kom. Hann inte sätta mig på toaletten utan tuppade av och hamnade pladask på magen.. Jag vaknade nog omedelbart tror jag och satte mig upp på toan och ringde på hjälp. Det tog ett tag innan de kom och jag fick förklara att jag tuppat av och ramlat, jag slog mig inte nämnvärt som tur var. De tog blodtrycket och övertrycket låg lågt det kunde vara orsaken. Dagen efter tog de blodvärde och det låg på 87, så från 130-87 var nog också en anledning till svimmningen. Sen efter den dagen har alla dagar gått i samma spår, försöka sova, frukost, lunch, middag, kvällsfika och surfning emellan. Eller så har jag varit på ballkongen som ändå ligger 12 våningar upp. De tog det ena dränaget på söndagen men det andra är envist... kan kanske vara bråcket, de tar inga risker i vilket fall... det gör att jag får vara kvar här.
Jag hoppas ialla fall att jag får komma hem i morgon tisdag, min kirurg lovade att komma till mig på förmiddagen och kolla läget.

Dop och operation!

Den 5:e juni blir det dop för mitt lilla hjärta! Det tråkiga är att det inte verkar komma så många från min sida, både de som tackat nej och de som inte ens svarat alls... Men mormor och morfar, Brorsan med familj kommer från Falköping och Nina med familj kommer. Det är ju trevligt att de kommer ändå. Alla på Bengts sida kommer och det är himla skoj!
Jag håller på att baka till fikat efteråt, sen skall vi även ha tårta, både vanlig och smörgåstårtor. Sen är det ju mycket mer som skall fixas, dukar, ljus, servetter, kaffe, socker, mjölk, läsk eventuellt blommor, har jag tur har syrenen hunnit slå ut!

Sen idag så pratade jag med operationssamordnaren och jag har fått ett preliminärdatum 8-10 juni, det enda som kan stoppa är hudcancer patienter och om kirurgen inte tycker att det går att operera. Men jag hoppas att de kan ta bort det stora hänget som är och som blivit större sen André kom till världen.
Får jag min bukplastik nu i juni så får jag inte bada i sommar... men det må väl vara hänt jag får ju bort hänget och lukten som är äcklig under magen...

Nu tillbaka till världen, kanske försöka göra lite lunch...

Gladare och piggare

Jag vet inte vad som hände men på morgonen i lördags så kände jag direkt när jag vaknade att nått hänt med min sinnesstämmning. Jag är gladare och piggare, känner inget motstånd mot allt som jag gjort tidigare.... Har kroppen nått eget lyckohormon som kan sätta in från en dag till en annan...? Jag känner mig som vanligt igen.

Jag ser fram emot att få vara ensam utan ungar och man ett par timmar på lördag för då skall jag få åka på pysselmara... Underbart!!! Tänkte börja med dopinbjudningar, det blir väl ett dop här så småningom. Skall bara få Bengt att berätta vilka han vill bjuda på sin sida... Han är lite mer selektiv över sin familj/vänner...

Funderar allvarligt på att köpa mig modifast och köra två veckor på det... Inte bara för att gå ner i vikt utan mer för att få bort sockersuget jag fastnat i. Men det blev över 700 spänn med frakten så jag måste spara lite för att kunna göra det...
Fast jag vet inte om det fungerar på mig.... kroppen sparkar väl bakut och sätter en extra valk på magen istället.

Ja nu skall jag nog ta och göra nån nytta.... kunde inte sitta ute med André idag för det blåser så infernaliskt... Så han ligger ombonad i vagnen å jag får vara inne och lyssna på babyvakten när han vaknar istället.....

Lördag!

Sitter bredvid bebis som pratar och pratar, han vet att han har en röst!! :o)

Längtar efter semester, ensam utan barn och man, jag behöver sova, tror inte jag har sovit mer än 4 timmar i sträck sen André kom till världen. Nu är det inte bara bebis det beror på utan också karln jag har, som snarkar och gnisslar tänder nått infernaliskt. Och som värst blir det när han har druckit.
Jag är nedstämd känner jag, känner mig som en värdelös nänniska, det är nog isoleringen som gör det, att vara mammaledig är inte det bästa när man bor som man bor och inte kan åka vart man vill och när man vill pga ekonomin.
Sen känner jag mig så kontrollerad hela tiden och upplever att jag får "skäll, gnat och tjat hela tiden. Inte nog med att jag inte får sova, jag har två barn att ta hand om, sen städa, tvätta, diska, laga mat och gör jag inte saker i tid får jag faan för det, vilket är typ jämt nu. Vill jag göra nått för mig själv går det inte för det är för dyrt eller nått annat måste komma före osv osv.... Sen klagas det på vikten...min vikt... hela tiden... ingen peppning för att uppmuntra mig.... jag hör bara negativitet hela tiden..

Vilket inlägg... bara klagan igen.... Jag skall bättra mig... lovar... sova får man ju göra när man dör sägs det ju....

Mars 2010

Jag passar på att blogga när lilla busen tar en tidig tupplur!

Jag var ju till läkaren på min egenhändigt beställda 3-års kontroll. Min blodprover såg hyfsat bra ut, det var blodvärdet som låg på 105 som var lite lågt. Men jag förklarade att det hade att göra med blödningarna i 3 månader som jag fick med spiralen, det skall nog klättra uppåt bara jag äter bättre. Vi diskuterade även eventuell omoperation, om de ens är något som görs och prioriteras idag. Med tanke på att jag har mer än 25 kilo kvar. Läkaren skickar en remiss/förfrågan till Gävle om det. Hoppas bara att jag inte gjort nått dumt nu så jag inte får min beviljade bukplastik, för den är ju medicinsk, med tanke på all klåda och svamp/eksem som finns under magen. Får jag bort det kan jag ju även röra mig bättre eftersom magen ligger på låren och trycker på nerver..

Igår var det ju även min söta lilla sons 6 månaders dag. Så nu har jag en stor söt son på 6 år och en liten söt son på ett halvår. De är mina två älsklingar, tänk om jag inte haft dem......

Nästa vecka är det även min och sambons födelsedagar, jag gillar ändå att fylla år fast jag egentligen inte erkänner det och gillar att få presenter även om jag inte får så många, jag fick en vattenkokare av min mamma för den gamla på 18 år börjar bli lite långsam.
Jag hade tänkt köpa den själv för 99 kr på coop när det var erbjudande men mamma köpte den till mig istället, gulle hon :o). Men jag antar att det inte kommer någon och hälsar på mig eftersom vi bor lite off och att det är i början på veckan.
Jag kommer förmodligen ju ändå att åka till Ljusdal med Alex på min födelsedag för att han skall sova där och mormor tar honom på tisdagen till dagis och Hybo som han älskar att åka på.
Men Bengt får säkert lite besök på tisdagen.
Funderar på vad jag skall laga till för gott till dess... både i matväg och bakväg. Muffins med mörka chokladbitar i är ett förslag och älgfärsbiffar med fetaost kanske... det var ju så gott och lite hemmagjord svampsås till det.
Synd att man inte har trattisar i frysen, hoppas att jag kan kolla i skogarna här nu till hösten när André blivit så pass stor ändå.
Nu surfning tills lillen vaknar och det är grötdags. :o)

Dags för uppdatering!

Ja det var läänge sen jag medger det... men jag har ju oxå en till medlem i familjen, nej två nya medlemmar i familjen att ta hand om nu. Så det blir lite si och så med bloggandet. Jag skall försöka bli bättre på det.

Det är mycket som runnit under broarna nu, orkar nog inte ta upp allt. Kontentan är att nu när solen börjar komma och med hjälp av mitt gräs (torkade korngräsjuicen) så känns det som livet sakta börjar återvända till kroppen, ja det är lite mer fantasi i matlagningen = bättre kost och en nytagen B12 spruta som oxå hjälpt till kan jag tänka.

Mitt enda bekymmer just nu är att min kropp vägrar släppa de kilona som är kvar från graviditeten, jag har 4 kilon som jag vill få bort i första hand... sen resten med så klart men till en början de kilona.
Jag har gått med i viktklubb på Aftonbladet bara för att se hur många kalorier som åker ned... jag vet ju inte hur många av dem som jag får behålla egentligen. Jag ligger mellan 1300 och 1600 kalorier om dagen beroende på humör.

Jag har ju min bukplastik att se fram emot och då vill jag vara där jag var när jag fick den beviljad, visa att jag är viktstabil. Sen när hänget är borta så kan jag ta itu med motionen på allvar. Just nu så domnar låren bort när jag går för länge, hänget liksom trycker på någon nerv antar jag.

Jag skall göra ett återbesök hos doktorn om två veckor och ta prover till veckan som kommer. Jag måste ju se hur kroppen mår egentligen. Har så mycket jag vill ta upp egentligen men jag tror inte jag kommer komma ihåg allt.. Men det viktigaste är hur kroppen mår, sen så hittade gynekologen ett födelsemärke på rumpan som han ville att jag skulle visa upp och eventuellt ta bort.
Sen tänkte jag eventuellt diskutera hur man skall gå till väga för att se om jag är en kandidat för en omoperation på min GBP, jag är övertygad om att de gjort min magsäcksficka för stor och min roux-slynga alldeles för kort. Jag menar jag har fått kämpa för varje kilo som jag gått ner och inget har liksom ramlat av mig som det brukar göra. Jag har frågat min kirurgmottagning om kirurgen skrivit några "storlekar" på det han gjorde när han opererade mig men de sa att det inte stod nått speciellt. Jag skall nog be att få en kopia på min journal där så jag kan se själv vad som gjorts.

Nu fick jag en bebis i famnen igen så jag får fortsätta en annan dag