Lördagstankar!

Har idag funderingar över mycket!
Hur man egentligen orkar med livet när man allt som oftast känner sig som en looser.

Allt står still och man trampar i samma spår om och om igen.
Är det för att man inte kan få ändan ur vagnen och bestämma sig som inget annat går ens väg heller?

Är det så att ödet eller nån annan större makt som säger att så länge du är velig så kommer du inte att få något positivt i någon annan riktning heller.

Existensiella frågor javisst men de kommer ju som ett brev på posten när man är nere. Och upp kommer jag nog inte att ta mig på ett tag.

Man kämpar på för sin älskade avkommas skull. Och man har det för det mesta bra i vardagen. Man får trycka tillbaka den där gnagande känslan av panik och ångest.

Kanske är dags för en kurator, tror jag behöver det.
Mycket för att jag bland annat inte ser min viktnedgång i spegeln, på vågen och måttbandet ja men inte i spegeln. Och det är där jag behöver se det, för att få tillbaka självkänslan. Att känna mig trygg i mig själv igen.

Ja det var ett deppigt inlägg detta men det kommer bättre dagar!