Ännu en deprimerande krasch!

Jag jobbade som en tok förra veckan för att kunna åka på min Ålands kryssning helgen som var. Jag behövde verkligen komma bort från allt.
Och det var verkligen bra för mig.. Jag har inte tänkt på alla problem som jag har/haft utan bara roat mig och umgåtts med mina Gävle vänner. Jag har haft så roligt även om plånboken är en aning tom just nu :o)
Idag gick jag till jobbet som vanligt, på mitt vanliga humör. Jag hann jobba ända tills kl var halv elva ungefär då hela livet vände sig upp och ner igen... jag kan säga att jag fick en sån panik och ångest attack att jag inte kunde sluta gråta, anledningen var jobbrelaterad, det tog flera timmar kan jag säga.. mina chefer kommer hjälpa mig till företagshälsovården och få tala med en kurator. Jag är så tacksam att jag har så förstående och hjälpsamma chefer och kollegor. Det har varit en jobbig dag som jag snart kommer avsluta sovandes i min säng. Jag har fått en huvudvärk utan dess like som inte alvedonsupp kunde rå på. Jag får ta en till sedan å sen gå till sängs.. Jag börjar bli utmattad på dessa krascher. Men förhoppningsvis så blir det inte så många flera. Jag kommer att ta med mig mina mediciner (vitaminer) som är flytande till jobbet för att ha dem i kylskåpet och ta före/efter lunchen. Jag måste nog äta mer sånt för att orka mer.

Så var påsken snart över!

Det har varit påsk och födelsedagar att fira nu i en vecka nästan.
Jag sitter och bara önskar mig mer än någonsin att jag fått ordning på allt, med hus och hem.
Och framför allt psyket. Men jag tänker ringa till sjukan till veckan för att beställa tid till min läkare. Så hon kanske kan hjälpa mig med en remiss till en kurator så jag kan få tala av mig.. Avdramatisera det hela lite så jag kan prata om eländet utan att börja grina.

Sitter och funderar på om man måste ta kontakt med de som tittade på grunden på huset, vad det kan kosta att fixa det.. om det är en kostnad vi måste ta för att kunna få huset sålt. Jag måste bort härifrån och det snart.

Jag går inte ner så mycket.. ett kilo i månaden ungefär och det är liiiite det.. Men jag äter inte som jag ska, jag kan inte äta när jag är så här stressad...och äter jag nått så är det fel val, comfortfood kan jag säga som jag efteråt mår skit av. Tänkte börja med LCHF metoden men visste inte om jag skulle våga eftersom jag är opad så jag mailade kvinnan som kommit på metoden. Fick ett svar att jag kunde ju successivt slussa in mig på det och prova om tarmen accepterade det högre fett intaget.
Pratade sen med dietisten som jag går hos och kände direkt vibbarna där att hon inte gillade metoden, hon bad mig ta blodfettsprover först så det inte skedde nått och att jag skulle vara vaksam på att de inte gjort någon längre forskning på det bara 2 år. Men det visste jag väl att hon skulle säga så nu vet jag varken ut eller in igen.
Känner mig fångad i ett hörn utan flyktvägar.

Jag kommer i alla fall få åka bort en sväng nu till helgen, då skall jag och tjejerna på Gästriklandtråden på viktopforumet åka till Åland med Birkabåtarna. Och det ser jag fram emot så himla mycket . Jag har egentligen inte råd men det tänker jag göra ändå. Jag tänker handla lite gott. Jag behöver satsa lite på mig själv nu. Sen kanske det blir lite flirt som kan förgylla livet lite och ta bort det svarta mörker jag hela tiden trampar i.
Om jag nu vågar, jag är ju en feg jävel egentligen som inte kan ta för sig när det kommer till kritan.

Idag skall jag umgås med min söta lilla pojke som får stå ut med mycket nu för tiden. Han kommer få det så mycket bättre den dagen då allt detta löst sig för det måste det ju göra! Glad mamma + glad pappa = glad pojke

Omstart!

Efter ett par turbulenta veckor med ett psykbryt som avslut så fick jag byta avdelning på jobbet. För många moment i supportandet och stress=inget/minimalt näringsintag=psykbryt!
Sen att det blev ett möte med kollektivt skäll... dvs alla fick ta åt sig även de som gör sitt jobb och kommer i tid osv= JAG, gjorde att nu får det vara nog och jag kraschade direkt.
Jag har en sån tur att jag har en förstående chef som flyttade på mig direkt eller jag fick göra klart veckan och nu i morrn börjar jag min nya karriär. Mindre avancerat med mindre moment och jag kan ta fler pauser och äta bättre och ångesten kommer flyga sin kos. Men allt är såklart fortfarande på danska :o)

Om det blir bra denna gången vet jag inte men jag skall göra mitt allra bästa för att det skall funka.. och nu har jag ju mina svenska vänner som lärt sig danska tillsammans med mig. Det ger mycket att ha tjejer som jobbar tillsammans med en.

Sen är det bara att försöka ta tag i hus situationen och ringa till mäklaren för att se om det är nån som varit intresserad av att komma å titta på huset.

Jag vill flytta innan sommaren så att man kan ha en semester i lugn och ro. Hoppas på att sommaren blir varm och härlig så man kan ta sonen å åka å bada. I somras blev det ju inte av eftersom jag var relativt ny opererad och inte fick bada än.
Jag längtar efter allt för mycket just nu. Men jag får väl se vad ödet har med sig... jag mår bättre nu iaf, förhoppningsvis skall det fortsätta så.

Slut i huvudet!

Jag är såå trött nu när jag kommer hem från jobbet på kvällarna. Men idag så har dagen trots all ångest i morse varit ganska rolig!

Jag valde att sitta själv utan medlyssnare som kan hjälpa mig. Och det var mycket roligare, språkförbistringar till trots.

Jag tänkte att jag lär mig nog bättre så där å så får jag gå å fråga om det är något jag behöver ha hjälp med och det har faktiskt gått bra de gånger jag fått samtal. Jag behöver ju inte direkt skynda mig på när jag skall jobba utan ta allt i min takt... än så länge iaf.

Så ikväll blir det nog lite Harry Potter när busen gått till sängs. Jag tror inte jag orkar med något annat.

Jag hoppas att den här ångesten ger med sig nu... förhoppningsvis handlade den bara om att klara jobbet och inte allt annat som är jobbigt i livet just nu.

Jobbig vecka!

Denna vecka som gått har varit väldigt jobbig, inte så mycket arbete eftersom Alex varit sjuk hela veckan med hög feber, snuva och hosta. Nu så här i slutet på denna vecka så har även jag drabbats av denna förkylning.

Jag har inte så mycket snuva å sånt än men jag är hängig och febrig. Det känns som någon slagit en planka mitt i plytet på mig.

Igår hade vi träff för danska gruppen. Vi samlades allihopa och åt gott och umgicks. Jag är glad att vi alla har en sån sammanhållning.

På tisdagen så var LJP där och intervjuade oss alla och knäppte lite foton, det är ju ett ovanligt grepp att sätta ett antal svenskar på danska kurs för att sen sitta på kundtjänst eller teknisk support som jag sitter på.

I slutet på veckan var det så dags att ta lite samtal. Jag fick två som gick sådär. Det var väl ganska många svenska ord som slank ut. Men när man är nervös så är det svårt att hitta de rätta orden.

Nu skall jag ta å lägga min lilla buse sen är det täcket, kudden och soffan som gäller... för sen är det ju schlagerkväll... jag skall bara ligga å mysa hela kvällen.

Trött!!

Jag är såå trött, onaturligt trött. Jag har nyss fått min b12 spruta så det kan det inte vara.
Eller jag vet ju vad det är... Jag börjar bli less på hela denna situation..

Det är ju komiskt egentligen, vi har gjort slut men kan inte flytta isär. Istället så får man ta tag i Anticimex, Trygg-Hansa, Mäklare. Ringa, bli uppringd.

Samtidigt skall man lära sig att prata danska, komma in i jobbet igen vilket visar sig svårare än vad jag trodde det skulle vara.
Går en dag när allt fungerar helt fint, nästa dag så känns allt som om man får börja om från början igen. Är jag så svår att prata med? Jag vet att det låter lustigt när pratar men jag försöker så gott jag kan...
Tänk om det inte räcker, att kunderna kommer bli sura när de har en svensk som försöker snacka dansk!! Tiden rinner ut... jag har studerat i 12 veckor snart och jag tycker att jag kan mindre och mindre.

Ahhhhhhhhhhhhhhhhhh panik panik....

Märker att kroppens viktminskning tar stryk med.. Nu går det jättesakta. Ner och upp i vikten. Jag har tagit bort mer än 75% av övervikten men jag är ju långt i från nöjd.

Om inte någonting löser sig snart så kommer jag att explodera eller få ett nervöst sammanbrott och få åka plingplång taxi till psyket.
JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE, VARFÖR ÄR JAG INGEN STRUTS SOM KAN STOPPA HUVUDET I SANDEN FÖR????

*spottåfräs*

Sammanbrott och tävlan!

Jag är verkligen nära ett sammanbrott nu... Jag tror att jag upplevde min första panik ångest attack igår. Jag mådde illa, hade ont i bröstet och fick svårt att andas..
Så hade jag mest hela dagen.
Jag orkar bara inte med allt just nu. Speciellt som det är jag som måste fixa allt... stressar hit än dit och ringer och donar med allt som har med separationen att göra...
Jag vill bara lägga mig ner och försvinna och inte komma fram förrän allt är klart.
Men när man har barn gör man bara inte sådant. Man biter ihop och kämpar än hårdare.
Det kommer helt klart vara dags för en kurator eller psykolog när allt har ordnat sig.
Ja det är inte bara separationen det handlar om det är ju så klart min egen självbild också och hur jag blir behandlad på kursen/jobbet. Förmodligen så förstorar jag allt men jag känner mig som en livegen som bara skall lyda/göra som jag blir sagd att göra för annars får jag inte det som jag blivit lovad... Gillar INTE den känslan kan jag säga.

Ja för att muntra upp mig själv går jag in och läser andras bloggar och jag blev mycket gladare när jag läste en viktopskollegas blogg att chansen finns att vinna en digitalkamera. Jag som inte kommer att ha en att ta scrappingbilder med efter separationen. En chans är alltid en chans även om den är liten :o) Här är hennes blogg, www.jonsy.se gå gärna in och läs om hennes liv och se hennes bilder på hennes viktnedgång, där ligger jag i lä skall ni veta.

Nu är det dags att ta tag i livet igen. Idag är det dags för 4 års kontroll på BVC för min lilla buse som fyllde 4 år i Söndags!